DENNA HEMLÄNGTAN.
Hej! Det var ett jävla tag sen jag skrev här. Kan bero på att det kanske inte hänt sådär asmycket de senaste veckorna. Fick intervju, sedan provjobb & sedan jobb på en sushi-restaurang. Kändes bra, tills hon för två dagar sedan skrev att de hade haft ändringar i schemat bla bla men att hon skulle hålla kvar mig till framtida anställningar. Mm. Både jag & Julia hade ett provjobb på en restaurang i veckan, men de har inte hört av sig än. Geoffrey ville åka ner till restaurangen och skälla på dem om vi inte fick jobbet. Nja. Han erbjöd oss igår dock att städa hans båt imorgon för $20 i timmen "Det kan betala er första hyra iallafall". Han är för fin. De senaste dagarna har jag haft sån hemlängtan att jag varit helt förstörd, och Geoffrey har varit den första att trösta. "Vi är din familj här, behöver du någon att prata med så finns jag" och en massa papabear-kramar.
Vad som händer för tillfället är att jag har behövt ta ett beslut om huruvida jag ska åka hem eller inte. Jag tror att åka hem är det är det enda rätta eftersom att jag längtar hem så otroligt mycket som jag aldrig gjort förut och jag tror tyvärr inte att det kommer förändras. Det handlar inte om att jag inte trivs här, för jag vet att jag förmodligen kommer trivas om jag får ett jobb och en riktig struktur på mitt liv vilket jag saknar. Men jag har kommit fram till att man ska göra det man blir lycklig av, och jag känner mig inte som mitt lyckligaste jag när jag sitter här i Australien. Jag känner verkligen att jag är för långt bort ifrån alla hemma, det är skillnad på att bo 5 timmar bort som jag gjort förut, än att bo 24 timmar bort. Jag antar att jag är mer hemmakär, eller åtminstone Europa-kär än vad jag trodde innan jag åkte hit. Jag älskar att resa & kommer förhoppningsvis fortsätta med det, men absolut inte bosätta mig utomlands igen. Den läxan har jag lärt mig den hårda vägen.
